Works (samples)

Texts

You can ride my tail any day, by Håkan Nilsson

I efterhand är logiken alltid mycket tydligare än vad den var när sakerna begavs sig. I begynnelsen är egentligen allt ett virrvarr och när vi tänker efter inser vi att många av de synbart bäst planerade sammanhangen helt beror på slumpen. Roger Metto och Lukas Göthman började samarbeta när möjligheten till att göra en gemensam utställning öppnade sig. Samtidigt hade konstnärerna upptäckt att de hade helt andra saker än måleriet gemensamt. Både Göthman och Metto har nämligen väldigt starka kopplingar till vidderna, till vildmarken och till bergen.

För Lukas Göthman betyder de nordligaste fjällen en slutpunkt för den resa han påbörjade för några år sedan och som tagit sig gestalt lika mycket i (upptäcks)resande, enskilt och i grupp, som ett utforskande av resans möjligheter i måleri, vykort och text. De tre uttrycken balanserar varandra. Där målningarna tar sig nästan expressiva uttryck, balanserar vykorten mot ett närmast konceptuellt förhållande mellan den givna bilden och Göthmans ditmålade texter, vilka i sin tur hämtar sin näring från de essäer som lever ett liv jämte bilderna: en loggbok och skildring i ett.

För Roger Metto är de nordliga bergen tvärtom en utgångspunkt, hans hembygd som efter exilen i Stockholm blivit en projektion för längtan både efter något annat och efter det hemtama. Här fungerar måleriet som ett slags ersättning, ett utforskande som går på djupet i minnesbankerna och låter det faktiska landskapet bryts upp av infall, sammanfogningar och andra associativa banor. Därmed inte sagt att ”ersättningen” är en fråga om motiv. Måleriet är snarare en parallell resa, ett utforskande som är möjligt att utföra i ateljén.

Men som Friedrich Nietzsche skrev i ett av sina berömda fragment: ingen segrare tror på slumpen. Med tanke på hur sömlöst och dubbelreflekterande konstnärernas samarbete fungerar, både i arbetsprocess och i resultat, kan man också se detta plötsliga gemensamma arbete som ett självklart resultat av decennielångt målande. Det var liksom menat att bli. Utställningen ”The Great Runaway” är knappast en slutpunkt, men den är absolut ett vägskäl, en korsning i dubbel mening; både två överlappande spår och en blandning av temperament, efter vilken vi kan förvänta oss andra resultat. Kanske är den korrekta metaforen för utställningen att den utgör en startpunkt för en resa som ingen ännu vet vart den skall resultera. En flykt ut i det okända, ett runaway train.
Vägen till denna oundvikliga legering har i så fall tagit två rätt olika banor, brokiga var och en på sitt vis. Lukas Göthman hämtade länge näring till sitt måleri från den ofrivilliga sömlöshet han lidit av i många år. I ett halvmedvetet tillstånd, på resor och i andra tillfälliga möten, snappade han upp fragment från andra människors konversationer. Meningarna åt sig in minnet, transformerades och blev till mantrana som konstnären upprepade med en dåres envetenhet över målardukarna, skrivet med pensel från höger till vänster, rad efter rad tills duken helt täckts av ord. För ett antal år sedan lämnade han dessa repetitioner för att ägna sig åt ett landskapsmåleri som tangerade det abstrakta. Om vandringen och vägen tidigare varit något av en metod för att hämta näring, blev vägen nu målet, något som också kom att bli tydligt i hans essäer. Skrivandet och målandet började beskriva ett sökande som var både rastlöst och planerat. I ateljén drev han först fram ett landskap där man kunde ana vägar som drog mot den låga horisontlinjen, sedda i ett gryningsliknande tillstånd. Allteftersom blev motiven mer natur och mer dramatiska, vilket kulminerad i de enorma bergsmassiv, frammålade i tunn färg med stor gestik så att penselföringen själv tecknade raviner och slänter.

Projektet har Göthman kallat för sin resa, sin ”journey” vilken börjar med en återblick på ungdomens flykt från barndomstrakterna, för att sedan påbörja den resa som kulminerat i norra Sverige. Men resan är inte bara en metafor, Göthman driver också en sorts resebyrå som tagit samma sorts vägbana som målningarna: Från storstaden Berlin via ruiner i Lettland genom de nordliga delarna av Sverige för att kulminera vid civilisationens gräns. Resan är inte konst. Konst är inte resan. De är bägge sidor av samma mynt, oskiljaktiga men åtskilda. Man kan inte separera dem lika lite som man kan klippa i ovansidan av ett papper utan att samtidig klippa i dess undersida, för att låna en metafor från lingvisten Ferdinand de Saussure.

Saussure är ingen slumpartad referens. Han var en av de första att på allvar problematisera relationen mellan språket och det som språket beskriver. Det finns inget neutralt språk, menade han. Det är alltid kodat av samhällets värderingar och lika mycket som det kommer att ändras av förändringar i samhället, kan det självt bidra till denna förändring. Konsten motiverar resandet, men styr det också. Resandet motiverar konsten, men styr det också. En anteckning i en av Göthmans noveller från en ensam vandring i bergen blir i detta hänseende extra intressant: ”Jag vet alltmer sällan vad jag vill”.

Hos Roger Metto härskar en sorts collageteknik där olika scener antingen kan föras ihop som tydligt avskilda enheter eller flyta samman till fantasilandskap, sammanfogade av verkligheter. Ibland använder han figurer för att förskjuta bildens betydelse. En leksakscowboy framför en bergssluttning flyttar de nordliga bergen till USA, till klippiga bergen, till guldjakt och löften om ett förlovat land. Samtidigt leder just guldjakten tillbaks till de nordliga trakterna av Sverige där gruvdriften länge stått för försörjningen för stora delar av befolkningen.

Även hos Roger Metto kan vi följa en resa som emanerar i det privata och i det konstnärliga på en gång och gör dessa svåra att skilja åt. Men i jämförelse med Göthman går resan åt andra hållet. Barndomens hemtrakter har gått från att ligga mer eller mindre dolda i bakgrunden till att allt mer blottläggas och komma i tydlig dager. Det gäller främst bergsmotiven. I tidigare målningar bildar bergen en kuliss, ett bortre som stänger bildens rum. Framför ”kulissen” utspelar sig olika händelser, gärna ur en motivkrets från gamla leksaker föreställande indianer och cowboys. Det är lätt att läsa in en barndomshistoria i dessa motiv, men när man granskar bilderna närmare ser man att figurerna måste vara äldre än så. Det gör dem till tecken för en allmän barndom, en barndom som oproblematiskt spänner sig från 30-talet till 70-talet och sträcker sig över stora delar av Europa och USA. Det är John Waynes, Ester Williams och Johnny Weissmüllers Hollywood, en epok som tycktes tidlös ända tills den någon gång på 80-talet plötsligen blev ogiltig och arkaisk. Kanske hör det samman med att muren föll.
Bergen har allt eftersom kommit att ta en tydligare plats i Roger Mettos motivvärld. De spelar nu inte rollen av en kuliss som stänger ett föreställningsrum, utan börjar tala i egen sak, dominera bildrummet. Inte för att de nödvändigtvis är det enda motivet i målningen, utan för att de också de tydligare framträder i egen rätt. Det kan handla om att detaljnivån blir högre, eller om att kontrasterna blir fler. Färgskalan tar sig starkare toner och för tankarna till den sen-impressionistiska syntetisismen, till Paul Gaugain och Paul Sérusier i Frankrike och Nils Kreuger och Helmer Osslund i Sverige. Den sistnämnde är en intressant referens eftersom denne också målade nordliga landskap, även Osslunds ångermanländska landskap ligger långt söder om Mettos fjäll. För nu börjar den faktiska geografin i Mettos måleri också bli viktigare: när bergen blir individuella blir de också lättare att placera. Fram ur bakgrunden, bort från rekvisitan kliver det Lappländska.

I Roger Mettos konst har bergen gjort sin egen resa; från att ha varit ett slags allmängiltigt bestånd i minnet att bli ett specifikt landskap med tydliga referenser till barndomens trakter. Denna resa tvingar oss också att se tillbaks på Mettos måleri och följa hur det hela tiden har formats i ett spel mellan kontraster. Det handlar om för- och bakgrund, det handlar om det allmänna och det specifika men det handlar också om relationen mellan berättelse och måleri, liksom om relationen mellan abstraktion och realism. Om figurerna i det tidigare måleriet lät berättandet ”stjäla” showen från måleriet, poängterar de senare undersökningarna av bergen den betydelse som själva måleriet alltid haft. Och fastän detta måleri ibland har utspelat sig i en bokstavlig bakgrund, är det centralt för Mettos konst.

Konsthistorikern Richard Brettell resonerar i texten ”Anti-Iconography: Art Without Subject” om uppkomsten till abstrakt måleri. Han vill inte se detta som ett brott med historien, utan som något som vuxit fram ur det figurativa. Om vi exempelvis ser till måleriet hos Paul Cézanne eller Vincent van Gogh under decennierna innan sekelskiftet 1900 kan vi se att delar, framför allt i bakgrunden, är så schematiskt utförda att de utgör abstrakta partier i det föreställande. Detta är relevant också för hu Roger Metto arbetat med sina bakgrunder. När man närmre granskar de berg som agerat ”kulisser” ser man att konstnären här har funnit utrymme för att experimentera med måleriet. Man skulle rent av kunna säga att det är just här i de ”obetydliga” partierna som hans måleri växer fram. Den resa som bergen gör i Mettos måleri, från bakgrund till förgrund, från allmänna till specifika, från kuliss till barndoms nejd också är en resa där måleriet får ett större utrymme. Eller kanske ska man säga att här uppstår en annan sorts syntes, nämligen den mellan den berättande förgrunden och den måleriska bakgrunden. Därför vore det ett misstag att se de lappländska motiven som mer föreställande än vad de tidigare bergsmassiven var. Att de har blivit tydligare realistiska är inte det samma som att de försöker komma representationen av verkligheten närmre. De är snarare en sorts arena där måleriet kan utspela sig. Och på berget möter samma obestämbarhet som Lukas Göthman gav uttryck för i sin novell. I ett mail skriver Metto: ”Jag är nog på väg upp på sluttningarna mot krönet av det som en gång kändes som bakgrund.”

Samarbete har varit något av samtidskonstens credo. Alltsedan Nicolas Bourriaud i boken Esthétique relationnelle (2001) formulerade att konst egentligen alltid har varit en fråga socialt utbyte har fokus legat på arten av denna relation. Det stannar inte vid ett samarbete mellan olika konstnärer, utan involverar ofta betraktaren. Det stannar inte heller vid konsten; med den digitala revolutionen talar vi om ”prosumers”, där vi alla kan bidra till att modulera, redigera och omformulera våra upplevelser. Men det inkluderar sällan måleri. Kanske beror detta på att måleriet representerar det som deltagarkulturen inte är. När Gregory Sholette i Dark Matter (2010) skriver om det stora antal konstgrupperingar som formerats de senaste tjugo åren ser han detta som effekt av att man inte längre är intresserad av den individualism som länge dominerat konstscenen. Samarbete medför något annat än färdiga produkter, skapade av ett system som förordar individuella, (manligt) heroiska gärningar.

Det finns förstås mängder av exempel på samarbeten mellan målare, inte minst i graffitivärlden, men troligen är den vanligaste formen ändå att någon målare hjälper en annan som en assistent. Eller stjälper en annan; som när Robert Rauschenberg 1953 suddade ut en teckning av Willem de Kooning och ställde ut denna som ”Erased de Kooning”. Måleri är i många hänseenden en ensamgren, vilket har bidragit till dess rykte som ”manligt”. Idag är den kopplingen meningslös. Måleriet befolkas till lika del av kvinnliga konstnärer som obekymrat rör sig över den tidigare manliga terrängen och det vore oförskämt mot dessa att säga att de vågar bryta någon könsbarriär. Konstnärer som Karin Mamma Andersson, Mari Rantanen och Ann Edholm behöver ingen ursäkt. Ändå är det något med manlighetsfrågan som är värt att hänga fast vid vad det gäller samarbetet mellan Lukas Göthman och Roger Metto. De är inte bara målare, de är också vildmarksentusiaster, jägare, som gärna söker sig ut på ensamma vandringar i den sublima naturen. Detta är fortfarande en händelse som vilar i den manliga mytologin. Ensamma på sina vandringar möts de på bergets kam.

Kanske kan följa Susan Faludis resonemang i Stiffed: the betrayal of the modern man (1999) och invända mot denna jakt ut i naturen att den är en flykt undan det faktum att manligheten inte bara är omskakad utan detroniserad. Vildmarken blir som det reservat dit Indianerna i Roger Mettos bildvärld hänvisades. En annan, angränsande fråga, är varför det är så svårt för oss att kombinera ”manlighet” med likvärdigt samarbete. I filmen Sleep with me (1994) figurerar Quentin Tarantino i en roll där han försöker övertyga sin samtalspartner om att Top Gun (1986) i själva verket är en film om homosexualitet. Beviset blir när Tarantino beskriver slutscenen där två rivaliserande stridspiloter (Val Kilmer och Tom Cruise) i en fruktansvärt stereotypisk scen vinner varandras respekt efter en incident i luften, varpå den ene säger ”you can ride my tail anytime” och den andre svarar ”and you can ride mine”.

Tarantino vänder skickligt på den grabbiga retoriken och queerar om den till något annat. Han citerar visserligen fel, men poängen är given. Alfahannar, riktiga män, kan inte uttrycka varandras uppskattning. För då är de inte längre män. I alla fall var det så. ”I stick my neck out for nobody” viskar Humphrey Bogart från Casablanca. Men som Faludi mycket riktigt påpekat är den sortens manlighet inte längre självklar, utan satt i förhandling som alla andra identiteter. Därför kan Lukas Göthman och Roger Metto mötas där på bergskammen och samarbeta på lika villkor. Det är kanske inte direkt queer, men det är inte heller märkligt.

Mötet äger rum i konsten, i ett samarbete vilket bäst beskrivas som en dialog där Roger Metto slår an tonen. Antingen skickar han teckningar till Lukas Göthman att måla på, eller så kommer Göthman till Mettos ateljé och målar på dennes landskap. I samtliga fall ”svarar” Göthman med att måla en text ovanför motivet i den stil han utvecklat de senaste åren.

Bägge konstnärerna återanvänder material från sina världar. Metto tecknar leksakscowboys och målar berg medan Göthman citerar ur sina noveller. Ibland förstärker densenares textfragment något i bilden, ibland knuffar de meningen åt sidan. En teckning med en beväpnad soldat som söker sig med bestämda steg ut i vildmarken får den lite oväntade texten ”kiss me in the ass”, och kan därmed ses en kommentar till den ovan diskuterade manliga flykten till vildmarken. En cowboy i ett skogs- och bergslandskap får en absurd vändning med texten ”welcome to the ocean” medan den det ödesmättade i bilden av en fjättrad man förstärks av texten ”silence”.
Mäktigast är den stora triptyk vilken totalt mäter över sex meter på bredden, ett mått som kanske krävs för att göra Lapp-porten något så när rättvisa. Motivet är målat i tre olika temperament, samtidigt som de tre delarna gjorts med exakt passform så att bergsmassivets horisontlinje är obruten. Här har Roger Metto inte förskjutit eller dubblerat sitt motiv, utan låter det framträda. Samtidigt blir det nu än mer tydligt att landskapet tjänar som ett redskap för måleriet. Målningen är bitvis detaljerad, bitvis nästan helt abstrakt. De abstrakta detaljerna lockar till närgången, noggrann inspektion samtidigt som bergsmotivet kräver och ett backande bakåt i rummet för att skapa en överblick.

I det stora formatet blir Lukas Göthmans bulliga bokstäverna till läsbart måleri som i placering och form påminner om de svarta moln Metto lagt i himlen i några tidigare verk. De upptar hela himlen och kräver entydigt uppmärksamhet, men budskapet är mångtydigt både vad gäller bild och text. Triptyken svävar mellan den romantiska ton som finns i ”I wish this night would last forever” till den melankoli och uppgivenhet som vilar i ”give me yourself, fall into my sad dream”. Eufori blandas med självtvivel, precis som det gärna gör när man har påbörjat en nystart, en ny resa, har tagit en ny riktning. Landskapet bara är. Det är tolkningen av det som fluktuerar.
Även om samarbetet bygger på att Lukas Göthman bokstavligen får sista ordet innebär inte detta att han möjlighet att behärska Mettos målningar och bestämma dess innehåll. Men Mettos landskap har inte heller satt så tydliga ramar som begränsat Göthmans handlingsutrymme. Mångtydligheten i textfragmenten bidrar till att osäkra bildernas mening, samtidigt som landskapet erbjuder nya tolkningar av ordens innebörd. Att bägge konstnärer på detta vis kan ”tala” jämbördigt beror troligen på att de delar erfarenheter av den vildmark som oförblommerat möter i sexmetersmålningen. Denna gemenskap gör också att konstnärerna kan bjuda in betraktaren som resesällskap – in i landskapet och in i måleriet.

”Looking for the only right way” står det i triptykens tredje del. Om vi skall förstå detta som en kommentar till samarbetet har Lukas Göthman och Roger Metto verkligen lyckats.

Håkan Nilsson

Roger Metto, by Anders Olofsson

Artists have painted landscapes for hundreds of years. Sometimes as backdrops for scenes from the Bible or the history of the nation, sometimes as symbols of human inner life. In our time, artists have gone full circle and started to recycle old landscape painting with new characteristics, albeit that the old set of symbols have been superseded by a more universal experience of the individual’s smallness in the face of nature.

Roger Metto has been steeped in this tradition from childhood and early adolescence spent on the threshold to the mountains of northern Sweden. Later in life he discovered how well the wordless experience of the mountain scenery corresponded with the sentiments conveyed by Hollywood Western movies. In Metto’s early painting, cowboys on horseback appear as barely discernible accents against a backdrop of a mountain range that is a cross between the Sierra Nevada and Kebnekaise. Since 1960s pop art it has become a tradition to work with characters and motifs from popular culture as a comment on the increasingly fluid concept of art. However, this is not an ambition on Roger Metto’s agenda. His American buckaroos emerge more as markers than carriers of a cultural philosophical content; they say something physically fundamental about our relationship to the incomprehensible, wonderful world around us.

In his new paintings, he has taken this strategy a step further. This time, however, it is not Hollywood that provides the markers but artistic predecessors such as Piero della Francesca and Caspar David Friedrich. This has created another and ideal axis of tension for Metto’s painting. The Renaissance masters’ geometrical skilfulness with architecture and building details is contrasted with the Romantic genius’ aspiration for infinity and symbiosis with eternity. The extensive mountain ranges are still there, as a powerful horizontal central line through the images, now complimented with dramatic cloud formations, which occasionally merge with the stony landscape below. The human figures are still insignificant and often, just as in Friedrich’s paintings, turned away from us. However, Metto has chosen to place them low, almost on ground level, which accentuates their smallness instead of repeating Romanticism’s apostrophising of the individual as a carrier of boundlessness. When it comes to a sense of colour, few Swedish contemporary artists can match Roger Metto. But he does not make it easy for himself. He combines colours in a way that no one would think of, if they had been described to them.

For those who have seen the dawn sun rise over Kiruna, this is nothing unusual. It is another matter if one is an adherent of Modernism’s gospel of formal purity and balance. That does not particularly concern Metto. He allows the colours to collide for the same reason that scientists allow nuclear particles to bump into each other: the result points to a reality that we are normally unable to grasp, but that still makes a deep impression on our senses.

ANDERS OLOFSSON, ART CRITIC, 2010
(Translation: Hans Olsson)

Roger Metto "In the Heart of the Mountain" by Isabella Nilsson

Roger Metto’s principal motif by far is landscape. In paintings that reference film’s wide-screen format, panoramic scenes emerge from Lapland’s wilderness and the midnight sun, as well as from the Wild West of American settlers. Strong, vibrant colors and contrast-rich fields characterize these landscapes.

Just as one can trace the roots of Roger Metto’s art to romantic 19th century landscapes and a pastoral tradition, it is also possible to see his playful manipulation of popular cultural clichés, particularly American ones, such as brightly colored toys, comic strip figures, and the cowboys and Native Americans of the Rocky Mountains. Even the playfulness of his works’ titles – French Connection, Linimentville, Stretching in British Columbia, and Kicking Horse – incorporates an undertone of urban poetry. Metto fuses these restatements of well-known pictorial content and contemporary mythology with mental images of folkloric wall hangings in bold color combinations reminiscent of his childhood in Kiruna.

Mountainous landscapes appear as an underlying “drone” in most of the paintings, just as they do in John Ford’s legendary cinematic environments; however, the mountains grow in and out of the picture, disappear in the distance, hover in the foreground or are occasionally abstracted to the point of taking on a new form.

The depiction of time and memory constitutes another aspect of Roger Metto’s work. Picture fragments turn up and are placed in the painting’s sliding plane between the foreground and the background. Detailed, individually sketched houses, spruce trees, animals and figures drift in their own, fabricated space, as if in a flowing stream of memory.

The abstracted parts rub up against the elegantly formulated fields, creating resistance, complexity and even questions about our experiences, our history and our recollections.

Several paintings feature colorful vertical and transverse bands, which give the works direction and movement but also indicate a transformation of the pictorial content. They form frameworks, a “palette of opportunity” for the rest of the image; they shimmer their way into the composition, disrupting the order of things; they vibrate like a visualized audio tape; they are the annotations of a language that is not easily deciphered, if at all; they appear as the panels of a film strip where, like melting celluloid, they dissolve and wither. Visual pictures are transformed, changed; they become indecipherable or disappear. Different levels of reality are created. Childhood memories mix with dreams and desires. The smaller, known world provides formulations for the huge, boundless one. Expanses are measured against boundaries.

The cowboy, a central figure in several paintings, gives way to thoughts about movie idols, children’s games of make-believe and masculine prototypes – a folk hero, a magical figure of the imagination, and a classic image of unfettered freedom. The image of the man and the landscape, inscribed in art history by Caspar David Friedrich, draws on associations to both the Lone Ranger and neo-romanticism.

The work In the Heart of the Mountain permits the cowboy form to be inscribed in a multi-layered space with schematic drawings of houses, defined by a multi-colored decorative border. It is worth noting that the artist often draws with a brush, scattering bits of graphic art – evocative of picture books or comic books – in is paintings. The front part of the painting’s edge shows a number of spruce trees drawn as silhouettes where, windswept and misshapen, they become a story book shadow play with crooked figures. The mountain chains, abstracted and partially dissolved, flank the cowboy’s enclosed area; they are transformed into two gigantic faces, a parental perspective dressed in mountain chains, like primeval stone statues carved out of the mountain. The landscape is animated – or personified. In nature, a human being is small. The massive mountain takes on the shape of a cloven heart, where the child and its imagination are given a sheltered place in which to grow.

Roger Metto has created his own world of images, a world that appears to undulate from a synthesis of visual impressions created around a theme, which touches on our being and our experiences, memories and attempts to express perceptions and context. We encounter a multi-faceted image system, an internal and external landscape in a continual exchange between form and content, color and blackness.

ISABELLA NILSSON
Director Gothenburg Museum of Art, former Director Millesgården

”Once you discover colour, your whole life changes” by Björn Springfeldt

With tedious regularity, critics proclaim the death of painting. With equal frequency they announce its return. The truth, of course, is that it’s been here all the time. As mankind’s oldest visual medium, it represents a tradition unequalled both in duration and extravagant richness. A tradition with which anyone applying a brush to a flat surface inevitably engages in a dialogue. In our time, more image-saturated than ever, the surge is dominated by photo-based pictures. Images we take for granted in their association with reality. How incredibly miraculous and enigmatic, that a person with brush or pencil in hand can transfer an image from deep within his/her consciousness and allow it to appear as something others can gain access to and be affected by. Although we seem to have forgotten this aspect, it definitely merits reflection. This becomes unavoidable when standing face to face with truly vital painting.

This is precisely what Roger Metto achieves, with his images springing from an extreme experience of both deficiency and abundance. Born and raised in Kiruna, far above the Arctic Circle in Sweden, his character has been profoundly affected by the long winter’s darkness and black and white state and the short but intensive summer’s midnight sun and opulent display of colour. The power and vastness of the nature man lives in up here inspires humility and the insight that nature will always prevail. His father, a miner, gave his son the freedom to choose his own future as long as he did not choose to work in the mines. He earned his living dabbling with odd jobs at Björkliden’s Ski Resort at first, until an interest in man’s visual codes created to describe the world took over. Hence he started studying Art History at the University of Umeå, after which he applied to The Nordic School of Art in Kokkola, Finland and subsequently went on to study at The Royal Academy of Art in Stockholm.

To see and be seen by colleagues is crucial. In Kokkola, Metto came into contact with the artist and teacher in residence Petter Zennström. Of special interest to Metto was Zennström’s capacity for creating powerful visual emblems, easily readable from a distance, and the meticulousness and desire in painting bursting with colour, where no scrutiny can be too invasive. At the Royal Academy of Stockholm, Metto’s contact with professor Max Book was of vital importance. Perhaps not so much through the inspiration drawn from Book’s urban codes, as from the essential in feeling a sense of confidence in what one does and to be prepared to pay the price.

In the years since completing his education he has received considerable attention as one of his generations most daring and brilliant painters. All his paintings, no matter how abstract they may come across, originate from something he has seen. A sunset’s reflections on a glittering surface of water in Stockholm’s archipelago, patterns on his small daughters’ clothing, a sudden desert whirlwind in Texas, or an ancient pine at the edge of a ski slope in the Rocky Mountains.

To this Roger Metto has started incorporating imaginary excursions through time and chosen a format that is in itself impressive. Extended rectangles implying vast expanses of oceanic nature. These are populated by cowboys and Indians, crossed by clipper ships, and interspersed with barns and shacks awaiting the onslaught of the colonisers. Small but very concise visual markers in a kaleidoscope bursting with colour. These stories are, however, not without conflict. Driven by the compulsion to transform nature into a tangibly exploitable resource, we violate our way into an awe-inspiring environment inhabited by people living in harmony with it.

Still, it is impossible not to interpret Metto’s painting as anything but a tribute, an epiphany over a world still in its youth. With its decisive craftsmanship, Roger Metto’s painting resembles that of the Swedish painters Sven Erixon ”X:et” and Inge Schiöler. The sense of nature seems akin to that of the author Kerstin Ekman, and if one chooses to listen to the visions, Jan Garbarek and Arvo Pärt readily come to mind.

In the presence of Roger Metto’s paintings one is overcome with delight over the beauty of the visions we are able to share, and in the confirmation that painting still yields such inexhaustible possibilities.

BJÖRN SPRINGFELDT, 2004
Former Director Moderna Museet
(Translation: Richard Griffith Carlsson)

CV

CV

Roger Metto
Born in Kiruna 1964, lives and works in Stockholm

Education:
Konsthögskolan 1993-1998
Nordiska konstskolan n Karleby Finland 1991-1993

Solo Shows:
Skogens rygg‚ Nässjö Konsthall 2017
Kryosfär, Bildmuseet i Umeå 2017
Galleri Thomassen Göteborg 2016
Saving Something From You, med Helena Brunius, Hamilton Factory Paris 2015
The Great Runaway Uppsala Konstmuseum 2015
Galleri Olsson Stockholm 2014
Konsthallen i Luleå 2014
Galleri Örsta Kumla 2014
Galerie Leger Malmö 2013
Galleri Thomassen Göteborg 2011
Galerie Leger Malmö and Market 2010
Galleri Thomassen 2008
Millesgården Lidingö 2007
Galerie Leger Malmö 2007
Galleri KAZ Västerås 2006
Galleri Thomassen Stockholm Art Fair Sollentuna 2006
Galleri Thomassen Göteborg 2005
Galleri Mariann Ahnlund Umeå 2004
Konstakademien 2002
Kristinehamns Konstmuseum 2002
Konstens Hus Luleå 2001
Länsmuseet Gävleborg Gävle 2001
Växjö Konsthall 2001
Smålands Konstarkiv Värnamo 2001
Galleri Mariann Ahnlund Umeå and Sthlm Artfair 2001

Group Shows:
Double view Passagen Linköping 2014
Synchronicity Cercle Suedois Paris 2014
Synchronicity Kiruna Stadshus 2013
Bridge Art Fair Miami 2008
Galleri Charlotte Lund Stockholm 2004
Migration Kirkenes Norge, Murmansk, Arkangelsk Ryssland, Jokkmokk, Kiruna, Luleå, Kemi Finland 2003-2004
MiArt Milano

Represented:
Moderna museet Stockholm
Göteborgs konstmuseum
Åbo Konstmuseum
Uppsala Konstmuseum
Statens konstråd
Stockholms Konstråd
Jönköping Museum
Västerås Konstmuseum
Region Västra Götaland
Uppsala läns Landsting
Värmlands Landsting
Västerbottens läns Landsting
Örebro Läns Landsting
Göteborgs Kommun
Umeå Kommun
Luleå Kommun
Linköpings Kommun
Kiruna Kommun
Sundsvalls Kommun
Vallentuna Kommun
Växjö Kommun
Nässjö Kommun

Contact

Click here To view Contact Form!